Den 14 maj bildades formellt föreningen Stockholms Stigcyklister.
Behövs en förening för stigcyklister? Jag tycker faktiskt det. MTB är en idrott och motionsform som stadigt växer. I takt med att fler och fler cyklister börjar dela naturen med andra människor så behöver vi visa att vi inte är naturförstörare eller fartdårar. Vi behöver visa att vårt intresse för cykling går hand i hand med en stark känsla för skog och natur, att vi tar ansvar för de stigar vi rör oss på och att vi är beredda att dela dessa stigar med både människor och djur.
Precis som landsvägscyklister ofta för en kamp mot oförstående bilister så möter ibland även vi stigcyklister bokstavligt talat på hinder i form av de som inte tycker att vi hör hemma på de stigar där de kanske har vandrat i fred i många år.
På min förra tur möttes jag av detta hinder som någon byggt upp i en nedförsbacke...
Jag kan inte tolka dessa hinder som något annat än oförstående inför vad vi stigcyklister egentligen ägnar oss åt. Det är här jag tror att föreningen kan spela roll. Genom en samlad röst kan vi bättre sprida kunskap om vad vi håller på med - både till privatpersoner och myndigheter.
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det i alla läger finns de som inte delar samma ambition. Det finns säkert de som inte har något av intresse av naturvård. Det finns säkert de som bara är intresserade av blåsa fram i hög hastighet utan att ta hänsyn till andra människor. Även här ser jag en uppgift för föreningen: Att visa för andra cyklister hur man kan leva i symbios med naturen och samtidigt njuta av sin sport.
Jag ser också en annan mening med föreningen: Actionsport har aldrig varit hetare än nu. Om vi lyckas attrahera fler ungdomar till att utöva sin idrott i skog och mark kommer vi att bli ännu fler som inser värdet av skogen och kämpar för dess bevarande.
Själv så blev jag en stigcyklist genom ett livslångt intresse för natur parat med ett intresse för cykling (då jag sedan några år tillbaka inte längre kunde löpträna på grund av ett ömmande knä). Att snirkla sig fram på bitvis tekniska stigar - som jag tidigare kanske aldrig trampat på - är en njutning. När solen strilar ner genom grenverket ovanför mig och en hare noga följer min framfart från en stubbe bredvid mig - då är jag ett med naturen. Då är jag hemma. Ett hem som jag vill fortsätta njuta av - ensam och tillsammans med andra!
Stockholms Stigcyklisters hemsida: http://www.stockholmsstigcyklister.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar